Ökad rörlighet för en bättre tjänstesektor

Tjänstesektorn betyder alltmer för tillväxt och nya jobb. Här finns 90 procent av de nya jobben och två tredjedelar av EU:s ekonomi. I Sverige stod datakonsulter, telekom­företag och företag inom juridik, ekonomi, vetenskap och teknik, bemanning, fastighetsservice, säkerhetstjänster och resetjänster tillsammans för drygt 75 procent av tillväxten i den privata tjänstesektorn under första kvartalet 2018.

Sveriges export har ett allt större tjänsteinnehåll, dels i form av en ökad andel företagstjänster och dels i form av ökad export från tjänstesektorn i sig.
Att alltfler sysselsätts med exportproduktion inom tjänstesektorn beror såväl på en ökad export av avancerade tjänster från tjänste­företag till exportmarknaden, som på ökad försäljning av insatstjänster i exportindustrins produktion. Varu- och tjänsteproduktionen i Sverige är sedan länge starkt sammanflätade.
Men exportinriktade tjänste­företag möter en allt större konkurrens från utländska producenter, särskilt bland it-, teknikkonsult- och arkitekttjänster. Högre efterfrågan ger rekryteringsbehov, men bristen på rätt kompetens hindrar ökad produktion och leder på sikt till ökad outsourcing och löneglidning i Sverige.

Att den inre marknaden fungerar är avgörande för tjänstesektorn, men det saknas ett helhetsgrepp om alla reformer. I dag har vi ett komplext nätverk av regler som orsakar såväl ekonomisk som politisk o­säkerhet och som i sina olika delar dessutom kan upplevas motsägelsefullt. Detta gäller inte minst arbetskraftens rörlighet, som ofta är ett fundament för tjänsters rörlighet. Samtidigt som EU:s medlemsländer är överens om värdet av fri rörlighet för tjänster undergrävs det av en vilja av att detaljreglera. Ett exempel är reglerna för utstationeringar av arbetskraft i samband med tillfällig tjänsteutövning, som skapar både praktisk och rättslig o­säkerhet om förutsättningarna för den fria rörligheten för tjänster.

EU:s huvuduppgift måste vara att fokusera på gränsöverskridande frågor, att förbättra rörligheten på den inre marknaden. Parallellt med detta måste EU bidra till att medlemsländerna genomför inre marknadslagstiftningen i tid och på ett korrekt sätt. Brister i genomförandet drabbar den inre marknaden och tjänstehandeln negativt. Även om en del olikheter i genomförandet är ofrånkomligt, måste onödig överreglering när EU-lagstiftning genomförs nationellt, undvikas. EU-kommissionen kan här spela en roll för att tydliggöra genomförandet.

Kraven på en ny industripolitik bottnar i mångt och mycket i en önskan om att skydda en mindre konkurrenskraftig industri från konkurrens. Med en tilltagande tjänstefiering måste den inre marknaden vara centrum för EU:s politik och fokus borde istället ligga på effektivitet och att riva hinder för fri rörlighet, särskilt för tjänster. Det kommer att förbättra konkurrenskraften och gagna hela näringslivet.